Ibland undrar om det är du eller om det är jag som har förändrats mest. För något är det, som blivit förändrat. När du kom in i mitt liv så förändrade du allting, på ett bra sätt. Jag är ganska säker på att vi gick samma väg då, men är inte alls säker på om vi gör det nu. Men jag vet inte, om det var du eller jag som gick av vägen. Jag trodde även då att vi hade sånt starkt band som inte gick att bryta av så lätt och det känns nu som det där bandet är påväg att gå av.

I varje steg jag tar så fattas det något. Jag saknar dig. Jag saknar oss. Allt jag vill är att ha det tillbaka. För oavsett vad så kommer jag aldrig hitta någon som dig och jag behöver någon som dig i mitt liv.

Ikväll såg jag ett stjärnfall. Det kan ha varit den första gången i mitt liv, är inte helt säker. Men jag älskar stjärnfall. Jag älskar stjärnor lite i smyg. Tycker på något sätt att de är så fina. Det får mig att tänka på den här låten:


Fin låt av en fin Markus.

Ligger äntligen i sängen nu. Jag satt och räknade matte till och från i flera timmar. Jag måste klara provet på onsdag! Om jag inte gör det så.. ah. Då vet jag iallafall vad jag ska göra efter studenten. För man måste ha godkänt i matte B för att komma in på grafisk design som jag vill läsa.

Och grafisk design på högskolan dalarna verkar vara riktigt bra. Men nu har jag pratat med folk därifrån, lyssnat på folk därifrån och varit där och tittat. Det är så stor skillnad mot att kolla i en katalog eller på internet. Det finns ju säkert andra skolor som också är bra men jag får ju inte lika mycket information om dom? En skola som jag tycker verka bra är Linköpings universitet. Så om jag får tummen ur röven någon gång så ska jag försöka åka dit och kolla, om man får?

Jag vet ju iallafall att jag ska läsa på högskolan men jag vet också att jag helst inte vill göra det i höst. Jag vill inte ta studenten och veta att jag ska plugga igen till hösten, jag vill ha ledigt från skolan ett tag. Jag är rätt säker på att jag kommer vilja gå till högskolan efter ett år, för ärligt talat tycker jag det verkar roligt.

Aja, även om jag tänker på allt det där alldeles för mycket så vet jag ändå att allt kommer lösa sig. Allt kommer bli bra :).

Tycker om den här låten jag.

Brukar inte ni också ibland känna att det finns en klump i magen som inte går bort? Att man inte är ledsen men inte heller glad, att himlen är blå men ändå så är det ett regnmoln över sigsjälv? När man bara vill förklara hur allt känns men vet inte hur. Man vill prata med någon men samtidigt bara vara ensam.
Man är för feg och orden fastnar halvvägs och man vet inte hur man ska bära sig åt. Hur man ska göra för att någon ska förstå utan att behöva förklara sig.

När hela världen bara känns fel fast allt ser ut att vara rätt.
Förlåt för att jag aldrig sagt förlåt

Jag kan inte förklara hur det är jag känner mig. Men jag vet att allt på något sätt inte är rätt. Jag är som en bergochdalbana just nu. Det går upp och ner, ner och upp. Börjar bli trött. Men vet inte heller hur jag ska göra för att sluta. Hur ska jag ska få stopp på bergochdalbanan liksom.

Jag har funderat hela dagen på om jag skulle skriva det här inlägget. Alltså, jag är inte så säker på att jag på något sätt kan skriva så någon förstår. Men det är ju ändå här, på bloggen, som jag skriver av mig när jag behöver. Och kanske kommer det kännas bättre efter jag skrivit. Kanske inte.

Jag vet inte om jag skulle kunna kalla det höstdepp. För jag vet att jag kände såhär liknande vid den här tiden förra året också. Grejen är att allt känns så himla fel just nu. Jag kan inte säga att jag är ledsen. Ledsen är fel ord. Men jag är ändå inte glad heller, om ni förstår. Eller ibland är jag ju glad, fast ändå inte.

Tror den största med allt är skolan. Jag klarar inte av av plugga, det går bara inte. Jag stör mig på massa saker bara och kan inte koncentrera mig riktigt. Jag vet verkligen inte vad jag ska göra efter skolan. Och dagarna bara rullar på och jag tycker det känns så jobbigt. Och jag gör liksom inte heller något åt det. Jag bara sitter och ser på. Högskola direkt eller vänta ett år. Jag kan inte bestämma mig hur jag vill ha det. Jag vill inte plugga på en gång men vill inte heller jobba. Samtidigt vill jag börja plugga på en gång. Så jag bara fortsätter och får det avklarat. Men sen är jag ju inte ens helt säker på vad jag vill läsa heller..

Tänker också mycket på det här med körkortet och blir arg på mig själv när jag även här inte gör något utan bara tänker att jag ska göra det.

Förlåt till er som tycker jag är arg/ledsen/sur. Jag vet att jag nekar när ni säger något. Men skulle jag inte göra det så skulle jag få lov att förklara varför och det kan jag inte. Jag stör mig på så mycket och så fort det händer något litet dåligt så ser jag allting som dåligt. Fast jag vet att det inte är så...

Jag känner mig svag. Det gör ont. Och jag vet inte hur jag ska göra för att ta ur mig ur det här. ALLTING känns jobbigt.

Nu vet jag inte om jag ska plublicera inlägget. Vill inte att folk ska ta det på fel sätt. Men jag tänker göra det ändå. Har säkert inte skrivit med allt jag skulle kunna skriva men vill inte dra ut på det för mycket. Kanske blir allting lättare snart.

Är det någon som sett min usbsladd till min lilla röda kamera? Jag kan verkligen inte hitta den och blir snart galen. Har tittat där jag har alla mina sladdar typ 7 gånger, runt omkring bordet där jag brukar ha datorn, har krypit runt under sängen två gånger och tittat i mina väskor flera gånger. Nu vet jag inte riktigt vart jag ska leta längre. Sist jag hade den var när jag förde över bilderna sen Ullared/Göteborgresan. Tror inte att jag använt den sen dess. VART SJUTTON ÄR DEN?


En munk i Ullared.

Har haft ont i huvudet sen runt halv tre och politik gör det inte bättre. Har suttit och tittat på valvakan i över två timmar och blir helt snurrig i huvudet nästan. Det är så många frågor hit och dit och tillslut blir allt bara helt skruvat.

Alliansen kommer vinna i år igen. Och först kände jag att jag inte ville det men nu känner jag nästan att det kvittar. För att de har ju inte bara dåliga åsikter, eller? Själv tycker jag att det rödgröna är bättre och jag röstade själv på vänstern. Men...

Jag ångra mig. Jag tänker inte skriva mer om det. Det kommer bara bli helt förvirrande och ingen kommer förstå vad jag skriver. För jag känner mig helt trött i huvudet.

Därför ska jag gå och lägga mig nu.

Innan jag åkte så sa Fredrik till mig att mindes att jag inte ville komma hem när jag var iväg sist. Han sa att han hoppades på att jag skulle vilja komma hem den här gången.

Tycker det är lite gulligt sagt men ärligt talat, nej, jag ville inte åka hem. Det känns som det där är min plats på jorden. Där jag hör hemma. Och det är inte bara Göteborg liksom, det är hela västkusten. Jag trivs så bra där, så det känns som att varje gång jag lämnar det så lämnar jag kvar en del av migsjälv. Och när är jag är där så tänker jag migsjälv bo där. Jag tittar extra på husen och lägenheterna där, än vad jag gör på andra platser. Och jag drömmer mig liksom bort att jag bor där och hur allting är just då.

Kan inte hjälpa att det är så det känns.

Har precis tittat på one tree hill, avsnittet från förra söndagen och ska snart se avsnittet från i söndags, som jag missat. Är lite besviken på en sak bara. Heyleys pappa är död och det har man inte fått reda på förens nu. Att de inte sa något när han dog alltså. Dåligt, men men.

Idag sa min mamma till mig att jag är blek. Att jag aldrig varit såhär blek en sommar förut. Och det stämmer, men jag tror inte att jag har lika lätt att bli brun längre, som när jag var yngre. För jag låg ute rätt mycket i början av sommaren och början av lovet men hade ändå knappt några ränder från min bikini. Visst, jag har väl varit inne mer den här sommaren än andra somrar och det beror mest på att jag har varit hemma hela lovet. Men jag har brytt mig så mycket eftersom jag vet att jag kommer bli brun på Kreta.

Sommarlovet är snart slut och det har bara runnit iväg. Känns inte som jag hunnit gjort något alls. Men jag är ändå... nöjd. Jag klagar inte och det känns på något sätt bra att börja skolan igen. Vi visste ju att dagen skulle komma och vi visste att det skulle gå fort. Men det beror väl mest på att jag faktiskt ska till Kreta och att vi har apu direkt, vilket jag kallar, en månads extra lov. Så, jag tänker inte säga nå mer om det här nu, inte ha någon slags ångest blablabla. Jag är glad ändå och har inte haft en enda tråkig dag på sommarlovet! Ytterst ovanligt för att vara mig ;)


Kubb i extra snygg outfit!

Jag blir nästan rädd över hur mycket jag drömmer egentligen. Jag vet inte om jag har träffat någon som drömmer lika mycket som jag. Eller så gör folk det men det är nästan bara jag som minns så mycket när jag vaknar. Fast jag minns ju inte ens så mycket. Jag vet bara att jag har drömt. Jättemycket. Men varför glömmer man bort drömmen när man vaknar? Och varför drömmer man om platser man vet man drömt om förut, men inte kan komma på att man varit där i verkligheten? Jag drömmer väldigt ofta att jag åker buss. Är det bara för att jag åker rätt mycket buss i verkligheten? Jag önskade att jag kunde minnas mina drömmer exakt som det var, för jag vill dela med mig till er. Det jag drömde nu sist innan jag vaknade minns jag väl ganska tydligt iofs. Men jag önskade jag kunde berätta om drömmen när jag blev typ våldtagen inatt. Men jag minns inte allt. Det var iaf ingen typisk våldtäkt men ändå ett slags övergrepp. Det minns jag. Minns också hur killen såg ut. Det var fest. Det var massa som såg det, inte mina vänner, men andra personer som kunde ha hjälpt mig men inte gjorde någonting. Det värsta var att sedan så trodde ingen på mig. Och jag bara grät och grät. Men killen bara nekade allt, och det var typ min brors kompis tror jag. Så min bror trodde inte på mig, trodde jag överdrev. Dagen efter erkände han. Jag var fortfarande ledsen och ville inte ens vara i närheten av människorna som kunde hjälpt mig, hatade dom. Men jag fick fortfarande konstiga blickar på mig. Aja, jag önskade att jag mindes den mer detaljerat.
Jag gick från Duvnäs och hem i spöregn bara för att få träffa Fredrik en liten stund. Det var jättemörkt och gick i Sifferbo, fast det såg ju inte riktigt ut som Sifferbo. Men jag vet att jag varit där förut, i en annan dröm. Gick vidare och kom fram till en rak väg, inte så lång men väldigt smal. Det var träd på sidorna men inga lampor. Den vägen har jag drömt om förut också. Nu var den kolsvart och en lastbil skulle åka på den. Då fick jag lov att gå i diket. I diket träffade jag en man som ville att jag skulle vara med i ett lotteri. Jag hade ju bråttom så jag sa nej, men han envisades och frågade vad jag hette. Jag svarade att jag hette Linda. Han visste att jag hette Nellfors och visste typ allt om mig. Utan att jag ens visste vem han var. Precis när jag är påväg att gå igen så vaknade jag. Vet inte om jag kom hem eller inte. Vet att dom där hemma inte var glada iaf, för jag gick precis när vi skulle äta middag. Med gäster också.

Jag drömde också om att jag åkte till sommarstugan, samma dag som grisarna kom upp. De var så små, pytte. Och jag hade en i famnen och gosade med dom. Så jävla söta. Alltså, jag gillar nog grisar mer och mer för varje dag. Jag vet att ni tycker jag är konstig. Och att grisar är fula när dom är fullvuxna. Men det tycker inte jag. Jag tror seriöst jag ska sluta äta griskött. Grisar är det sötaste som finns och jag vill ha en minigris. Nu.


SÖTNOS!

Okej, ni har väl tröttnat på att läsa om mina drömmar. Men jag tycker lite om att berätta om dom. Vet inte varför.
Fan vad långt det blev, förstår om ni inte orkar läsa.

Hur kommer det sig att mobilen kan ha "endast nödsamtal" men ändå ha full mottagning?

Och varför finns det inte med ord som redan finns på mobilen med i t9ordlistan? Som tillexempel nödsamtal, utkorgen, inkorgen och röstbrevlåda.

Jag orkar inte göra något alls.
Jag orkar inte fixa mitt täcke som är helt snett.
Jag orkar inte sätta på mig mer kläder när jag fryser.
Jag orkar inte vara sjuk.
Jag orkar inte plugga matte.
Inte svenska heller.
Men mest matte, för jag orkar inte ha nationellt prov i matte på tisdag.
Jag orkar inte pressen att jag måste klara provet för att få godkänt i kursen.
Jag orkar inte heller att jag måste ha godkänt för att komma in på högskola.
Jag orkar inte med skolan över huvudtaget.
Jag vill bara ha sommarlov.


Jag vill ha värme och vara ledig.
Jag vill inte tänka på något annat än bra.
Jag vill lägga mig på en flit i gräset.
Jag vill ha roligt med mina vänner.
Jag vill åka hem till Lina.
Jag vill ha en vän här med mig just nu.
Jag vill ha bra filmer och en fet godisskål.
Fast nej, det vill jag inte heller.
För jag vill bli smalare.
Och jag vill ha finare kropp.


Jag önskar att jag var bättre.
Jag önskar att jag hade en finare blogg.
Jag önskar att jag fick ta ur min tandställning nu.
Jag önskar att Fredrik var här nu. Igen.

Jag orkar inte med mig själv idag, jag vill vara arton och ibland önskar jag att jag inte tänkte så mycket på allt.
Vi hörs imorgon istället.

Mitt hår är ett stort fail och har varit det i några veckor nu. Luggen är värst och jag vet snart inte vad jag ska ta mig till. Jag ska boka en klippningstid för det behövs nog nu. Men frisören kommer säkert klaga på mig för att håret är så slitet och kommer säkert vilja klippa av det 2 dm eller nått. Och det vägrar jag, jag vill ju ha långt hår.

Såhär vill jag ha min lugg!

 

Eller så kanske man skulle ha hel-lugg igen? ;o

Eller nä, kanske inte :)

Får väl hoppas på att det löser sig iallfall. Men just nu känns det ungefär som bajs.

 

Jag var uppe i mitt gamla rum för ett tag sedan och hittade såna här böcker som ens vänner skriver i. Så nu läser jag det, från typ tvåan till sexan.
Hittade en låt i boken, som sög, men hittade andra låtar på youtube också. Som jag nästan glömt.

Jag älskade den här låten en gång i tiden;

Jag tänkte idag att jag borde gå ner i vikt.
Idag har jag också ätit FÖR många kakor.
Det är inte riktigt logiskt.
Och jag vet inte om jag ska bry mig om det eller inte.

Jag vet inte varför jag skriver det här inlägget nu men jag skiter i det just nu. För det känns ändå som att jag måste göra det på något sätt. Men jag tycker inte om det här. Men jag tänker inte ligga här och försöka skriva massa när jag ändå inte lyckas förmedla den rätta känslan.


Precis så känns det.

Risk för ännu ett sånt här onödigt, rörigt och fult inlägg nu. Men det i är mitt i natten och jag kan inte sova. Jag borde vara trött för jag har inte sovit så jättemånga timmar inatt. Dock har jag legat i sängen hela dagen idag, det kanske har något att göra med det att göra.
Låg förresten hela dagen i sängen igår också. Men då var det skillnad, för då var jag inte ensam. Och jag pratade om att jag har svårt att gråta till filmer. Men att jag har lätt att gråta till andra saker. Jag kom på efteråt att jag kan ha lätt att gråta till filmer, det beror liksom på vilket humör jag är på. När jag är sådär glad så gråter jag inte. Men oftast så gråter jag för minsta lilla sak.

Ärligt, efter idag har jag tröttnat på min säng. Jag praktiskt taget bor i min säng. Jag lägger mig här när jag kommer hem och jag gör allt här, sover, tittar på tv, använder datorn, äter, pluggar.. ja, allting typ.
Jag vill ut på äventyr igen. Men allt känns så grått, hela jag känns grå. Lika grå som himlen har varit dom senaste dagarna och det gör liksom allt mycket värre. Jag behöver solsken och färg på min vardag.

Jag vet inte varför allt känns så hopplöst. Igår var allt bra. Idag är det jobbigt och ensamt. Så jävla ensamt.