Brukar inte ni också ibland känna att det finns en klump i magen som inte går bort? Att man inte är ledsen men inte heller glad, att himlen är blå men ändå så är det ett regnmoln över sigsjälv? När man bara vill förklara hur allt känns men vet inte hur. Man vill prata med någon men samtidigt bara vara ensam.
Man är för feg och orden fastnar halvvägs och man vet inte hur man ska bära sig åt. Hur man ska göra för att någon ska förstå utan att behöva förklara sig.

När hela världen bara känns fel fast allt ser ut att vara rätt.
Förlåt för att jag aldrig sagt förlåt