Innan jag åkte så sa Fredrik till mig att mindes att jag inte ville komma hem när jag var iväg sist. Han sa att han hoppades på att jag skulle vilja komma hem den här gången.

Tycker det är lite gulligt sagt men ärligt talat, nej, jag ville inte åka hem. Det känns som det där är min plats på jorden. Där jag hör hemma. Och det är inte bara Göteborg liksom, det är hela västkusten. Jag trivs så bra där, så det känns som att varje gång jag lämnar det så lämnar jag kvar en del av migsjälv. Och när är jag är där så tänker jag migsjälv bo där. Jag tittar extra på husen och lägenheterna där, än vad jag gör på andra platser. Och jag drömmer mig liksom bort att jag bor där och hur allting är just då.

Kan inte hjälpa att det är så det känns.