Jag tänkte mycket på det. På det här inlägget. Att jag någon gång ändå skulle få lov att gå in här och skriva, skriva något om allting. Men det är svårt, allt är svårt. Jag vill bara glömma allt. Jag tror jag aldrig har ångrat något såhär mycket. Det var längesen jag hade såhär dåligt samvete. Även om det är bättre nu än vad det va tidigare idag så känns allt jävligt jobbigt ändå. Jag orkar inte med det. Orkar inte med tankarna som har snurrat runt i mitt huvud nästan hela dagen...

Jag kan inte säga så mycket. Jag har tröttnat. På det mesta. På jakten efter fest. På att man alltid måste ha en fest. Att alltid dricka sig jättefull. Allt bråk. Ni får säga vad ni vill, men jag kommer nog vara rätt off de kommande veckorna.
Jag är hellre med finaste pojkvän, vi som för övrigt har varit tillsammans i en månad idag <3
Även om alla kvällar har sina ljusa stunder och jag ofta har roligt så behöver jag en paus från ungefär allt. Och helst av allt så vill jag bara åka härifrån just nu. Jag vill inte stanna kvar..

Vad kan jag säga? Vi glömmer allt bara.

Vad tänker jag på hela tiden egentligen? Varför glömmer jag bort saker?
Hur och varför glömde jag bort andra avenyn igår? När ska jag titta på det nurå?
Hinner inte idag ju.

yNu har jag legat här ett tag och tänkt. Och jag tänkte att jag inte skulle skriva om det, men jag kan inte låta bli. Och om ni inte förstår vad jag säger, så är det lungt. För det är inget farligt, det är bara det att det känns som allting är så annorlunda nu än vad det var för typ 1 år sen och bakåt. Då var det liksom helt vanligt för mig att sitta ensam en lördagskväll. Och jag är så otroligt glad över att det har förändras, och jag är gladare nu för tiden än vad jag aldrig varit förut. Och det har jag ju varit ett tag nu också. Men jag tänker ibland på framtiden och att dagarna går så sjukt fort. Det är ju bra på ett sätt, eftersom jag längtar efter studenten och att få komma härifrån. Men i nu läget, så vill jag inte. Men samtidigt, det är ju det jag vill. Jag vet ju vad jag vill. Göteborg. Göteborg är vad jag vill. Och jag minns sist jag var där, i somras. (för längesen, jag vill dit nu igen) Men jag kommer ihåg att då, när vi skulle åka hem. Så hatade jag det. Jag hatar känslan att sitta där och se hur man lämnar Göteborg, helt seriöst - jag mår så fantastiskt bra när jag är där. Och jag längtar aldrig hem. Men om jag skulle dit nu, så skulle jag nog sakna mera än bara min säng. Jag vet ju inte riktigt hur det skulle kännas men... Åh, vad jag svamlar bara nu känner jag. Men jag önskade att jag bara kunde stanna tiden.

Nu ska jag inte till skolan på fyra veckor och jag vet att jag kommer sakna det. Även om jag samtidigt tycker det är sjukt skönt så kommer jag sakna den. Jag saknar inte att gå upp tidigt på morgonen, eller resan dit. Utan det är mest när jag är där, och även om jag inte tänker på det då så gör jag det när jag inte är där. Förstår ens någon vad jag talar om?

Men jag måste sova. Men efter att ha fått ett sms idag så började jag tänka på det här. Och jag försöker att inte tänka på hur det blir efter skolan. Jag försöker leva i nuet. Med alla mina vänner. Men då tänker jag istället på hur mycket jag egentligen hinner med. Det känns som jag vill göra så mycket, men tiden finns inte. Och helgerna är alldeles för korta. Det finns människor som jag önskade att jag träffade mer. Och det är då jag hatar så mycket att dom är så långt bort. Att jag inte kan gå över en kväll och bara umgås. Utan, när jag ska träffa dom så blir jag borta hela kvällen och natten. Och då säger dom här hemma att jag aldrig är hemma och det känns som jag spenderar mindre och mindre tid med min syster. Och jag träffar nästan aldrig min bror längre. Så även om jag är lycklig så är det ändå svårt.

Alexandra, bästa vän, jag önskade verkligen att vi kunde träffas oftare. Och jag vet inte vad jag ska göra för att på något sätt ändra på det. Och hur jag ska hinna träffa alla jag vill träffa, så ofta. 

Jag vet inte vad jag vill komma med det här egentligen. Jag ska försöka att inte tänka på det så ofta. Jag ska fortsätta vara lika glad, och jag ska försöka spendera lika mycket tid med er allihopa som betyder något. ♥


Bild sen jag gick i nian. Livet förändras vart jag än går.

Jag måste bara påpeka att helgen har varit fin. Too good to be true ♥

Jag bloggar för att jag tycker det är kul. Jag borde veta vad som kan hända. Men jag gillar ju ändå att blogga. Och jag vill liksom skriva vad jag vill. Så antingen så ska jag blogga, och inte kunna skriva vad jag vill jämt. Det går inte. Jag får inte skriva ut några "hemligheter".
Jag vet inte vad jag ska göra, kanske försvinner bloggen. Men det vill jag inte, för vad skulle jag annars göra? Eller så måste jag tänka på vad jag skriver. Vi får se, jag vet inte om jag orkar. Man kan ju undra varför jag bloggar egentligen? För att alla ska väl egentligen få gå in och läsa den. Men ja, vi får se.

På tal om annat så är det någon mygga eller något som flyger omkring i mitt rum, inte OK. Och jag har jävligt ont i halsen också.

Klockan börjar närma sig halv ett och jag ligger fortfarande vaken i min säng och är kissnödig. Vad jag har gjort sen klockan elva är däremot jag inte kommer tala om.
Min dator har idag krånglat en massa. Min älskling som såklart har ett namn, garygay, har nog mens. Fast det är ju en kille... Jag förstår inte hur min dator ska hålla sig i nästan två år till? Med allt den får gå igenom i sitt liv. Krock hit och dit, fläng och stäng, stå på konstiga ställen, nästan aldrig får den vila heller. Ständigt igång och underhålla mig. Det kan inte vara lätt. Kommer gå sönder snart, buhä :(

Looooooooove huuuuuuuuuuuurts. Jag är inte ens trött! :o och jag som ska upp tidigt imorgon. Men känner inte för att sova ju. Men ska göra det ändå, bara jag har kissat åsådära. Min säng är ju rätt skön trots allt.

Men efter att klockan har slagit tolv har det blivit en ny dag. 14 september. Idag har Ida namnsdag. Grattis syster. Vad hände den 14 september för exakt fyra år sen? Det ska jag tala om för er som inte vet. Jo, jag vaknade upp i ett hotellrum jag. Klockan var tidigt. Jag var i Stockholm. Jag hade en konstig känsla i magen. Men det kändes så otroligt bra. Ett tag senare satt jag på ett flygplan, jodu, det trodde du inte va? Men det gjorde jag, och jag åkte till rhoooodos. Älskade underbara fantastiska finaste Rhodos. Älskare. 4 år sedan jag var där och det är förjävligt. Min favoritplats över alla ställen jag någonsin varit på. Gamla stan, stranden, alla 5 poolerna, glassarna, pizzan på la tasca. osv.... För en vecka sen kom min mormor och morfar hem, just precis därifrån. Jag skulle göra nästan vad som helst för att få åka dit. Just nu. Igen. För femte gången skulle det bli då. Men jag var där för fyra år sen i två veckor. Blev kallad chokladboll när jag kom hem.

Jag vet inte ens vart jag ska börja. Vart jag ska börja förklara det som har tagit över mina tankar i ganska många dagar.
Jag skulle kunna leva med en tandställning. Bara en tandställning. Men det är jag är påväg mot är inte bara en tandställning. Det är en tandställning som med tiden gör så att mitt underbett kommer fram mer och mer och tillslut kommer synas ordentligt. När jag sedan har haft den förbaskade tandställningen i ett och ett halvt år så kommer opreationen. Den stora operationen som innebär att jag kommer ligga på sjukhus i minst en vecka. Inte tugga på sex veckor. Hålla mig borta från fysisk aktivitet i tre månader. Ha svullnad upp till ett halvår. Missa massa i skolan. Det värsta är ju att inte tugga på sex veckor, bara äta flytande dom första dagarna och sedan gå över till "mosad" mat. Inge tuggummi i sex veckor.. som förövrigt är min drog lite. Tuggar nästan jämt tuggummi. Men det är väl inte det störta problemet. Det största är att det känns som mitt år som 18 mest komma försvinna lite. 18, som man längtar så mycket till. Jag kan ju inte veta nu hur jag kommer se ut och hur illa det kommer vara men som jag känner nu så känns det som jag kommer se ut som en ful gris? Ehe, typ iaf.

Ni anar nog inte hur stort och viktigt beslut det här är för mig. Varför ska jag utsätta mig för det här? Folk säger att mitt underbett knappt syns. Men jag ser det, oftast på kort, oftast i profil. Och jag tänker på mina tänder varje gång jag skrattar. Och hur många bilder på mig har du sett när jag ler och visar tänderna samtidigt? Hur ska jag egentligen kunna leva med det här tills jag dör? Om jag inte tar chansen nu liksom. Och om jag ångrar mig sedan, så kommer det här kosta hur mycket som helst.

Någonstans inom mig säger att jag måste göra det här. Men jag önskade att jag fick chansen tidigare. Men käken var ju tvungen att växa klart först, vilket den nu gjort så det kommer ju inte bli värre med tiden iallafall. Men om jag nu bestämmer mig för att gå igenom det här och dvs börjar med det nu till vintern och ett och ett halvt år, det kommer alltså bli på sommaren jag måste göra min operation. Det är ju på sommaren man vill göra saker, bara ha kul. Inte ligga och bara tycka synd om sig själv. För dom första veckorna, ja, jag kommer nog inte kunna göra så speciellt mycket. Det här är en stor operation.

Men nu när jag har vänt på varje sten, gråtit en massa tårar och tänkt ut och in så har jag nog bestämt mig att jag ska göra det. Men jag klarar det aldrig ensam.

Skulle duscha nyss tänkte jag. Men när jag stod i duschen och vred på max och ändå frös så gav jag upp, eftersom jag hatar att duscha i kallt vatten! Det var iofs inte så jättekallt, men när jag står där och blir så arg så kommer ändå tankarna tillbaka. Varför måste jag bo här? Varför i en villa där vi måste elda för att få varmt vatten. Varför kan vi inte bo som alla andra som har varmt vatten ändå? I era ögon är detta en siksak, för mig är det så mycket strörre.

Men varje gång jag vaknar på morgonen tänker jag också samma sak, "att det är över två timmar kvar tills jag börjar, ändå lär jag gå upp nu". Och när jag sitter på bussen hem och tänker att "det var en timme sen jag slutade, ännu är jag inte hemma."

Grejen är ju, att jag kunde ha haft en andledning att vilja bo här men det har jag inte. Och mina föräldrar säger att jag får skylla mig själv. Det är mitt egna fel. Men eftersom det blev såhär, så var det nog inte meningen att jag skulle bo här. Det är inte meningen att jag ska vara här. Inte när dom två bästa vänner jag har haft här och flyttat härifrån, och jag har stannat kvar med folk med ett föralltid som inte finns.

Det är nog också så, att ingen förstår hur jag känner. För det är såna här dagar (allt för ofta nu förtiden) då jag känner mig förjävligt ensam.

Jag kan däremot inte se något fint här, även om det är många som gör det. Även om jag på något sett kan förstå föräldrarna till barnfamiljerna och dom som precis blivit pansionärer. Det är perfekt. För dom. Inte för mig.

inga lyckliga slut, så glöm alla sagor och låt flugorna slåss om det lilla som lämnats kvar, låt det va.