Jag blir nästan rädd över hur mycket jag drömmer egentligen. Jag vet inte om jag har träffat någon som drömmer lika mycket som jag. Eller så gör folk det men det är nästan bara jag som minns så mycket när jag vaknar. Fast jag minns ju inte ens så mycket. Jag vet bara att jag har drömt. Jättemycket. Men varför glömmer man bort drömmen när man vaknar? Och varför drömmer man om platser man vet man drömt om förut, men inte kan komma på att man varit där i verkligheten? Jag drömmer väldigt ofta att jag åker buss. Är det bara för att jag åker rätt mycket buss i verkligheten? Jag önskade att jag kunde minnas mina drömmer exakt som det var, för jag vill dela med mig till er. Det jag drömde nu sist innan jag vaknade minns jag väl ganska tydligt iofs. Men jag önskade jag kunde berätta om drömmen när jag blev typ våldtagen inatt. Men jag minns inte allt. Det var iaf ingen typisk våldtäkt men ändå ett slags övergrepp. Det minns jag. Minns också hur killen såg ut. Det var fest. Det var massa som såg det, inte mina vänner, men andra personer som kunde ha hjälpt mig men inte gjorde någonting. Det värsta var att sedan så trodde ingen på mig. Och jag bara grät och grät. Men killen bara nekade allt, och det var typ min brors kompis tror jag. Så min bror trodde inte på mig, trodde jag överdrev. Dagen efter erkände han. Jag var fortfarande ledsen och ville inte ens vara i närheten av människorna som kunde hjälpt mig, hatade dom. Men jag fick fortfarande konstiga blickar på mig. Aja, jag önskade att jag mindes den mer detaljerat.
Jag gick från Duvnäs och hem i spöregn bara för att få träffa Fredrik en liten stund. Det var jättemörkt och gick i Sifferbo, fast det såg ju inte riktigt ut som Sifferbo. Men jag vet att jag varit där förut, i en annan dröm. Gick vidare och kom fram till en rak väg, inte så lång men väldigt smal. Det var träd på sidorna men inga lampor. Den vägen har jag drömt om förut också. Nu var den kolsvart och en lastbil skulle åka på den. Då fick jag lov att gå i diket. I diket träffade jag en man som ville att jag skulle vara med i ett lotteri. Jag hade ju bråttom så jag sa nej, men han envisades och frågade vad jag hette. Jag svarade att jag hette Linda. Han visste att jag hette Nellfors och visste typ allt om mig. Utan att jag ens visste vem han var. Precis när jag är påväg att gå igen så vaknade jag. Vet inte om jag kom hem eller inte. Vet att dom där hemma inte var glada iaf, för jag gick precis när vi skulle äta middag. Med gäster också.

Jag drömde också om att jag åkte till sommarstugan, samma dag som grisarna kom upp. De var så små, pytte. Och jag hade en i famnen och gosade med dom. Så jävla söta. Alltså, jag gillar nog grisar mer och mer för varje dag. Jag vet att ni tycker jag är konstig. Och att grisar är fula när dom är fullvuxna. Men det tycker inte jag. Jag tror seriöst jag ska sluta äta griskött. Grisar är det sötaste som finns och jag vill ha en minigris. Nu.


SÖTNOS!

Okej, ni har väl tröttnat på att läsa om mina drömmar. Men jag tycker lite om att berätta om dom. Vet inte varför.
Fan vad långt det blev, förstår om ni inte orkar läsa.