yNu har jag legat här ett tag och tänkt. Och jag tänkte att jag inte skulle skriva om det, men jag kan inte låta bli. Och om ni inte förstår vad jag säger, så är det lungt. För det är inget farligt, det är bara det att det känns som allting är så annorlunda nu än vad det var för typ 1 år sen och bakåt. Då var det liksom helt vanligt för mig att sitta ensam en lördagskväll. Och jag är så otroligt glad över att det har förändras, och jag är gladare nu för tiden än vad jag aldrig varit förut. Och det har jag ju varit ett tag nu också. Men jag tänker ibland på framtiden och att dagarna går så sjukt fort. Det är ju bra på ett sätt, eftersom jag längtar efter studenten och att få komma härifrån. Men i nu läget, så vill jag inte. Men samtidigt, det är ju det jag vill. Jag vet ju vad jag vill. Göteborg. Göteborg är vad jag vill. Och jag minns sist jag var där, i somras. (för längesen, jag vill dit nu igen) Men jag kommer ihåg att då, när vi skulle åka hem. Så hatade jag det. Jag hatar känslan att sitta där och se hur man lämnar Göteborg, helt seriöst - jag mår så fantastiskt bra när jag är där. Och jag längtar aldrig hem. Men om jag skulle dit nu, så skulle jag nog sakna mera än bara min säng. Jag vet ju inte riktigt hur det skulle kännas men... Åh, vad jag svamlar bara nu känner jag. Men jag önskade att jag bara kunde stanna tiden.

Nu ska jag inte till skolan på fyra veckor och jag vet att jag kommer sakna det. Även om jag samtidigt tycker det är sjukt skönt så kommer jag sakna den. Jag saknar inte att gå upp tidigt på morgonen, eller resan dit. Utan det är mest när jag är där, och även om jag inte tänker på det då så gör jag det när jag inte är där. Förstår ens någon vad jag talar om?

Men jag måste sova. Men efter att ha fått ett sms idag så började jag tänka på det här. Och jag försöker att inte tänka på hur det blir efter skolan. Jag försöker leva i nuet. Med alla mina vänner. Men då tänker jag istället på hur mycket jag egentligen hinner med. Det känns som jag vill göra så mycket, men tiden finns inte. Och helgerna är alldeles för korta. Det finns människor som jag önskade att jag träffade mer. Och det är då jag hatar så mycket att dom är så långt bort. Att jag inte kan gå över en kväll och bara umgås. Utan, när jag ska träffa dom så blir jag borta hela kvällen och natten. Och då säger dom här hemma att jag aldrig är hemma och det känns som jag spenderar mindre och mindre tid med min syster. Och jag träffar nästan aldrig min bror längre. Så även om jag är lycklig så är det ändå svårt.

Alexandra, bästa vän, jag önskade verkligen att vi kunde träffas oftare. Och jag vet inte vad jag ska göra för att på något sätt ändra på det. Och hur jag ska hinna träffa alla jag vill träffa, så ofta. 

Jag vet inte vad jag vill komma med det här egentligen. Jag ska försöka att inte tänka på det så ofta. Jag ska fortsätta vara lika glad, och jag ska försöka spendera lika mycket tid med er allihopa som betyder något. ♥


Bild sen jag gick i nian. Livet förändras vart jag än går.

Jag måste bara påpeka att helgen har varit fin. Too good to be true ♥