jag klarar mig aldrig ensam
Jag skulle kunna leva med en tandställning. Bara en tandställning. Men det är jag är påväg mot är inte bara en tandställning. Det är en tandställning som med tiden gör så att mitt underbett kommer fram mer och mer och tillslut kommer synas ordentligt. När jag sedan har haft den förbaskade tandställningen i ett och ett halvt år så kommer opreationen. Den stora operationen som innebär att jag kommer ligga på sjukhus i minst en vecka. Inte tugga på sex veckor. Hålla mig borta från fysisk aktivitet i tre månader. Ha svullnad upp till ett halvår. Missa massa i skolan. Det värsta är ju att inte tugga på sex veckor, bara äta flytande dom första dagarna och sedan gå över till "mosad" mat. Inge tuggummi i sex veckor.. som förövrigt är min drog lite. Tuggar nästan jämt tuggummi. Men det är väl inte det störta problemet. Det största är att det känns som mitt år som 18 mest komma försvinna lite. 18, som man längtar så mycket till. Jag kan ju inte veta nu hur jag kommer se ut och hur illa det kommer vara men som jag känner nu så känns det som jag kommer se ut som en ful gris? Ehe, typ iaf.
Ni anar nog inte hur stort och viktigt beslut det här är för mig. Varför ska jag utsätta mig för det här? Folk säger att mitt underbett knappt syns. Men jag ser det, oftast på kort, oftast i profil. Och jag tänker på mina tänder varje gång jag skrattar. Och hur många bilder på mig har du sett när jag ler och visar tänderna samtidigt? Hur ska jag egentligen kunna leva med det här tills jag dör? Om jag inte tar chansen nu liksom. Och om jag ångrar mig sedan, så kommer det här kosta hur mycket som helst.
Någonstans inom mig säger att jag måste göra det här. Men jag önskade att jag fick chansen tidigare. Men käken var ju tvungen att växa klart först, vilket den nu gjort så det kommer ju inte bli värre med tiden iallafall. Men om jag nu bestämmer mig för att gå igenom det här och dvs börjar med det nu till vintern och ett och ett halvt år, det kommer alltså bli på sommaren jag måste göra min operation. Det är ju på sommaren man vill göra saker, bara ha kul. Inte ligga och bara tycka synd om sig själv. För dom första veckorna, ja, jag kommer nog inte kunna göra så speciellt mycket. Det här är en stor operation.
Men nu när jag har vänt på varje sten, gråtit en massa tårar och tänkt ut och in så har jag nog bestämt mig att jag ska göra det. Men jag klarar det aldrig ensam.
Mycket klokt val! Du vet innerst inne att det är det mest lönsamma valet och att du kommer vara glad över det sen :) Och livet är inte slut efter 18. När din operation är klar har du maaaaassor av år kvar av att få gå på krogen, festa, köra bil, you name it. Dessutom har du studenten att se fram emot, bakis i en vecka! :D Kör på! :)
låter bra att du tänker göra det!
och jag finns här, alltid. <3
du vet att du inte är ensam. du kommer aldrig vara ensam, så säg inte så. okej? <3
jag tycker att du gör rätt. ja, det är på sommaren man vill göra massor med saker, men det är en sommar av alla sommarlov. du har hela livet framför dig.
det kommer gå jättebra, det vet jag.
och du ser ditt underbett för att du vet att du har ett undetbett. alla har sådana grejer på sig själv man hakar upp dig på. det är inte alls så farligt som du tror.
och by the way. du kommer inte se ut som en ful gris. du kan inte se ut som en ful gris. och även om du nu gör det. varför inte gå ut och göra saker ändå? man kan inte bara ligga hemma och tycka synd om sig själv bara för att man tycker att man är ful. (då skulle jag faktiskt vara hemma typ varje dag, även om det inte är riktigt samma sak.)
du klarar det här. och du har mig, du är inte ensam.
<3
