Vi skulle egentligen ha åkt in till sjukhuset på en gång när det hände. Det behövdes inte sys men det skulle ha tejpas åt så det liksom satt ihop. Men det är försent att göra det nu. Så allt jag får göra är att vänta, på att det ska läka, vänta för att få ett fult ärr. Ett minne från en galen kväll. Det är så det är, och ja, det gör rätt ont. Och jag förstår inte vad jag tänkte när jag stod där med en kniv. Jag vet, jag får skylla mig själv. Och nu är det som det är.