Skulle duscha nyss tänkte jag. Men när jag stod i duschen och vred på max och ändå frös så gav jag upp, eftersom jag hatar att duscha i kallt vatten! Det var iofs inte så jättekallt, men när jag står där och blir så arg så kommer ändå tankarna tillbaka. Varför måste jag bo här? Varför i en villa där vi måste elda för att få varmt vatten. Varför kan vi inte bo som alla andra som har varmt vatten ändå? I era ögon är detta en siksak, för mig är det så mycket strörre.

Men varje gång jag vaknar på morgonen tänker jag också samma sak, "att det är över två timmar kvar tills jag börjar, ändå lär jag gå upp nu". Och när jag sitter på bussen hem och tänker att "det var en timme sen jag slutade, ännu är jag inte hemma."

Grejen är ju, att jag kunde ha haft en andledning att vilja bo här men det har jag inte. Och mina föräldrar säger att jag får skylla mig själv. Det är mitt egna fel. Men eftersom det blev såhär, så var det nog inte meningen att jag skulle bo här. Det är inte meningen att jag ska vara här. Inte när dom två bästa vänner jag har haft här och flyttat härifrån, och jag har stannat kvar med folk med ett föralltid som inte finns.

Det är nog också så, att ingen förstår hur jag känner. För det är såna här dagar (allt för ofta nu förtiden) då jag känner mig förjävligt ensam.

Jag kan däremot inte se något fint här, även om det är många som gör det. Även om jag på något sett kan förstå föräldrarna till barnfamiljerna och dom som precis blivit pansionärer. Det är perfekt. För dom. Inte för mig.

inga lyckliga slut, så glöm alla sagor och låt flugorna slåss om det lilla som lämnats kvar, låt det va.